Ett ganska filosofiskt begrepp som också måste klargöras för den som faktiskt läser sidan med ett intresse är begreppet styrningsmentalitet. Begreppet har sin grund i Foucaluts syn på hur marknadsliberala krafter kom att lösa dilemmat mellan att införa en frihet för individen och samtidigt styra honom och henne utan direkta represseiva inslag som t ex offentliga avrättningar och straff.
Tanken är att makten genom att synliggöra sin existens, genom att synliggöra medborgaren visavi andra medborgare, tvingar honom och henne att disciplinera sig, ta ansvar för sig själva och vid misstanke om avvikelse kontakta expertsystem. FRA lagen och den nu diskuterade blogg lagen är sådana hot om exponering som riktas gentemot medborgaren. Så länge du surfar efter sockerkaksrecept har du inget att dölja och inte heller behov av att motsätta dig sådana inskränkningar i din integritet, eller hur? Så länge du bara skriver om kattungen, barnbarnen och vädret så behöver du inte bry dig om inskränkningar i din yttrandefrihet, eller hur? Så länge som du inte ens kan misstänkas ha kopplingar till kriminella eller på annat sätt subversiva individer så har du inga skäl att motsätta dig telefonavlyssning, eller hur?
Retoriken som idag förs ut handlar just om det. Å ena sidan vill makten lugna alla medborgare och förklara att de aldrig kommer att vara föremål för övervakning, loggning och åsiktscensur. Å andra sidan spänner makten samtidigt musklerna gentemot de som kan komma att bli föremål för samma insatser. Att styra genom att dela är ett styrningsrecept som tydligt kan anas här. Den medborgare som motsätter sig dessa inskränkningar och ingrepp kan implicit beskyllas för att ha någonting att dölja, eller hur?
Genom att informera oss om riskerna med än det andra så styrs vi också mot en likriktad ström av normer, normer som innan vi vet ordet av fjättrat oss vid det normala. Inlemmad i normaliteten är vi alla bundna till konventioner och andra systematiska övergrepp på vår egen vilja – det är ett socialiserat självskadebeteende som premieras och accepteras. Var finns nu utrymmet för särart, egenart, visioner eller ens själförverkligande i ordets egentliga mening?
Finns det i normalitetens snäva fålla ens ett uns utrymme för ett U P P R O R ?
Kommentera
Inga kommentarer ännu.
Kommentarers RSS TrackBack Identifier URI
